Kärlek

I ungefär fyra år har jag haft starka känslor för min pojkvän Ted. Men vi blev inte ett par försen 16 november 2007. När man börjar inse att ord inte räcker till för att beskriva ens känslor, vad gör man då? Jag kan sitta och skriva känslo-laddade ord men ändå kan inte folk förstå exakt hur jag känner för honom.

Att detta förhållande har hållt i nio månader är jag överlycklig för, och jag hoppas på många fler underbara månader tillsammans med honom. Det bästa med min pojkvän är att han alltid finns där för mig, han ställer alltid upp för mig om jag behöver det. När jag ser honom går mina mungipor från öra till öra, när jag inte är med honom saknar jag honom otroligt mycket. När jag tänker på honom får jag fjärilar i magen. Oavsett om det har gått nio månader har jag samma känslor som i början. Att få krama om honom och veta att jag har någon jag känner mig trygg med, är det bästa som finns. Det är så härligt att veta att jag har någon som bryr sig om mig så pass mycket som han gör. Ingenting gör mig mer lycklig än när vi ligger sked i sängen och ska sova när han tittar på mig och säger "god natt älskling, sov gott. Jag älskar dig". Och sedan att vakna upp brevid honom och kura ihop sig till en liten boll som han får hålla om. Han gör mig så glad, min bubbi.

Ett litet ord från honom som "sötnos" eller "älskling" gör så att jag skiner upp som en sol. Han gör mig lycklig, han förgyller min dag! Och jag är glad att jag får vara hans.

Min kärlek till Ted går att beskriva med miljoner ord, men kan aldrig beskriva exakt hur mycket jag älskar den människan.

// J.